Swecons ande

Mer än du någonsin ville veta om den svenska nationella sf- och fantasykongressen.

Något jag har lagt märke till under åren är att många undrar vad det är som skiljer Swecon från övriga svenska sf-kongresser. Det är en bra fråga. Många tror, helt felaktigt, att det är storleken på kongressen. Det är det inte. Inte heller är det att Alvarfonden delar ut Alvarpriset där eller ens att den röstas fram av föregående års Swecon. Fast i den sista gissningen ryms faktiskt ett visst mått av sanning.

Svaret är att endast över Swecon vilar Swecons ande. Swecons ande manifesterade sig första gången på musikpuben Rackis i Uppsala, fast då hette den naturligtvis inte Swecons ande. Ja, det är väl en sanning med modifikation, för som ni alla vet lades Rackis ned senvåren 1996 och det tillfälle jag nu talar om inträffade hösten 1997.

Det var när Magnus Eriksson, Robert Brown och undertecknad träffades på den pub som tog över Rackis lokaler, Murphys hette den visst, för att diskutera den kommande kongressen här i Uppsala, SF-Konfekt. Magnus hade med sig en cigarettändare som en gång Kung Kaj Harju hade hållit i, Robert lade en hatt på bordet som Lars-Olov Strandberg en gång hade lagt upp på en hatthylla och jag hittade en tändsticka inkilad i en glipa i träpanelen. Vad jag inte visste då var att denna tändsticka stoppats dit av sångerskan Nico efter hennes konsert på Rackis 1984.

På den här tiden gillade sf-fansen i Uppsala att leka med eld, att sätta fyr på saker vid pubbordet. Denna gång var inget undantag, och jag stack in tändstickan som jag hade hittat inkilad i väggen i ljuset på bordet. Den flammade upp, lyste upp hatten som Lars-Olov tagit i och omsveptes av röken från cigaretten som tänts med tändaren som Kaj Harju använt, och något uppstod. Ingen av oss visste varför, men omedelbart började vi diskutera tanken på att arrangera en årligen återkommande svensk nationell kongress. När vi gick därifrån, fast beslutna att lägga fram denna tanke inför kongressdeltagarna i helgen, följde något med under Roberts hatt.

Detta något hängde med viss möda kvar under hatten fram tills Robert anlände till kongressen på fredagen, då det lösgjorde sig och svävade upp i taket i programsalen. Där hängde det kvar till dess att det var dags för den extrainsatta programpunkten som vi, Magnus, Robert och jag, hade lagt fram utan att förstå varför: att diskutera frågan om en svensk, årligen återkommande, nationell kongress. Det fanns ingen vettig anledning till det, det var en tanke som så att säga hade smugit sig in i våra huvuden utifrån. Det väsen som suttit i taket lösgjorde sig och lade sig över de församlade. Många av dem sade efteråt att de hade tänkt invända mot idén, men utan att de förstod varför var alla invändningar som bortblåsta när de begärt och fått ordet. Förslaget om en Swecon, en nationell kongress, klubbades med acklamation.

Swecons ande hade gett sig tillkänna och det stod klart för alla närvarande vad det var för slags väsen. De sanna trufansen kunde till och med ana konturerna av anden (sade de i alla fall).

Swecons ande färdades sedan från kongress till kongress. Det uppstod problem ibland, det var inte alltid så lätt att hitta till Linköping från Uppsala, och från Stockholm till Göteborg. Ingen visste riktigt hur anden färdades, om den liftade med bil eller tåg eller om den drev med vinden, eller för den delen hur den orienterade sig. Det enda man visste var att den var närvarande under kongressen, att den borgade för att kongressen blev en riktig Swecon, att den garanterade att kontinuiteten bakåt upprätthölls och att den vägledde fandom när nästa Swecon skulle utses.

Men det gick inte problemfritt. Ibland hann den inte fram till öppningsceremonien eller ens tills dörrarna öppnades på lördagen. Det ledde till alla möjliga problem, öl som tog slut i baren, sura dörrvakter, inställda programpunkter. Ja, en kongress fick klara sig helt utan Swecons ande – ni som var med minns förmodligen vilken. Än till denna dag vet ingen var den höll hus i stället.

Numera färdas Swecons ande i ett för ändamålet särskilt invigt kärl, tillverkat av farmodern till en rysk sf-fan som stammade från en schamansläkt. När en Swecon börjar öppnas detta kärl och anden släpps lös i lokalerna, och vid avslutningsceremonin samlas anden in igen och kärlet försluts. På det viset är Swecons ande numera alltid närvarande på Swecon. Det känns tryggast så.

Swecon genom tiderna

Som sagt så röstades tanken på en svensk nationell kongress igenom på SF-Konfekt  i Uppsala, hösten 1997. Sven-Christer Swahn var hedersgäst, en gemytlig herre som var besjälad av Swecons ande. Vi utsåg ConFuse 98 som skulle hållas nästa sommar på Ryds Herrgård i Linköping till den första Sweconen. Den hölls mycket riktigt och Paul J. McAuley var hedersgäst. Övriga gäster var Niklas Krog, Jane Routley och Annika Johansson. Cirka 70 personer var där.

Året därefter hölls Swecon på hösten i Uppsala, på Restaurang Blå Korset på Akademiska Sjukhusets område. Michael Swanwick var hedersgäst och Lars-Olov Strandberg var fanhedersgäst. 120 personer deltog, den dittills största kongressen i Uppsala. Swecon år 2000 hette Nasacon 2000 och hölls mitt i sommaren på Scandic Hotel Slussen i Stockholm, ett mycket trevligt hotell. Cirka 230 deltagare underhölls av hedersgästerna Brian M. Stablefords och John-Henri Holmbergs kunskaper.

År 2001 var Swecon kvar i Stockholm när Robin Hobb, Robert Rankin, Karolina Bjällerstedt Mickos och Pierre Christin gästade Fantastika 2001 på Kulturhuset. Stora lokaler, lite väl stora faktiskt, och 250 deltagare. Ben Roimola från Finland var fanhedersgäst. 2002 var det dags för Linköping igen; Confuse hade bjudit in China Miéville och Gwyneth Jones som hedersgäster till Ryds Herrgård. Dessutom var Andreas Roman inbjuden. 75 deltagare tillbringade en väldigt trevlig junihelg i hedersgästernas sällskap. Detta var innan Miéville hade slagit igenom utanför en ganska liten krets.

Uppsala tog hand om 2003. Upsala SF-Möte X hölls på Ångströmlaboratoriet, alldeles för stora stora lokaler, men naturligtvis användes bara en liten del av dem av de 140 deltagarna. Hedersgästerna var Alastair Reynolds, Ken MacLeod och Per Christian Jørgensen. Ett kontroversiellt bud från Stockholm Trekkers vann omröstningen om nästa års Swecon, med en marginal på bara två röster. Det var dags för något nytt, tyckte folk. Och det fick de. Swecon 2004 var två kongresser i en, dels en Star Trek-festival med Tim Russ som hedersgäst, som eskorterades runt av säkerhetsvakter, och dels en liten litteraturkongress med M. John Harrison som hedersgäst. Det är svårt att säga hur många hundra som var där, men Stockholm Trekkers hade budgeterat för betydligt fler och kongressen gick med brakförlust.

Göteborg utsågs att ta hand om 2005. ConCeive hette kongressen, som ägde rum i Studenternas hus i juni. Man hade bjudit in Charles Stross och Erik Granström som hedersgäster och antalet deltagare som lockats dit låg mellan 60 och 80. (Rapporterna går isär, själv räknade jag inte.) Två Stockholmsbud slogs om Swecon 2006 och vann gjorde Imagicon, som bjöd på Joe Haldeman och Geoff Ryman under en oktoberhelg i Tekniska Högskolans kårhus. 170 deltagare hade letat sig dit, vilket arrangörerna upplevde som en liten besvikelse. Martin Andreasson var fanhedersgäst.

Det enda budet på Swecon 2007 kom från kommittén för Conviction i Göteborg, så dit for jag och 75 andra för att lyssna till Richard Morgan och John Ajvide Lindqvist. Lindqvist var emellertid bara där på lördagseftermiddagen. För 2008 fanns det tre konkurrerande bud, och för första gången förlorade Uppsala en budstrid, i gott sällskap med Stockholm. Confuse 2008 i Linköping blev årets Swecon, en nästan perfekt arrangerad kongress på Nationernas hus, där 95 deltagare imponerades av hedersgästerna Cory Doctorow och Adam Roberts. Ingen stor kongress, men deltagarrekord för Linköping.

Så var det dags för Stockholm igen, Skarpnäcks kulturhus närmare bestämt. 180 deltagare umgicks under tre oktoberdagar med hedersgästerna Liz Williams, Graham Joyce och Jörgen Forsberg. Året efter, 2010, for vi till Fräntorps Folkets Hus i Göteborg och lyssnade på Justina Robson och Nene Ormes. Dmitrij Gluchovskij hade ursprungligen tackat ja till att vara gäst, men hoppade tyvärr av innan det blev dags. Knappt 85 deltagare i en lokal som hade vissa problem.

Fjolårets Swecon var den största hittills: Eurocon 2011 i Tekniska Högskolans kårhus hade nästan 750 deltagare, naturligtvis för att det kom författare och deltagare från hela Europa, från 33 länder närmare bestämt. Hedersgästerna var fyra till antalet: Elizabeth Bear, Ian McDonald, John-Henri Holmberg och Jukka Halme. Faktiskt var detta den största sf-kongressen i Sverige någonsin.

Och snart är det dags för Uppsala igen efter nio år. Platsen där Swecon föddes för femton år sedan.