Den nya solens bok (The Book of the New Sun) av Gene Wolfe är en serie på fyra böcker: Torterarens skugga, Medlarens klo, Liktorns svärd och Autarkens citadell.
Severian är en ung torterarlärling som bor i Citadellet. Under en nattlig utflykt stöter han på några personer i en nekropol. De rånar en grav. En av dem är en kvinna, Thecla. Hon får senare stor betydelse både för Severian och för bokens händelseförlopp.
Det är en mörk värld Severian lever i. Han tillhör ett stolt skrå och ser det som ett hantverk att tortera folk, och som läsare vänder man sig först bort för att sedan motvilligt fascineras. Det är brutalt men samtidigt igenkänning (alltså, inte själva torterandet, men den stora frågan om människans inneboende våldsamhet är ju ett ständigt och intressant tema).
Småningom beger han sig ut på en resa och det blir en färd genom ett rike som känns både medeltida och barock och framtid. Jag tycker mycket om hur Wolfe blandar stilar och plockar upp element, på något vis gör det att fonden förblir fond och Severian och hans ”medresenärer” hamnar i förgrunden. För det är ju, som det står på väggen till Stephen Kings berömda herrklubb: berättelsen som är det väsentliga.
Egentligen är handlingen underordnad. Jag läser de här böckerna för stämningens skull. Det är så svart, så nattsvart och så knivskarpt att det nästan gör ont att läsa. Severian är min motvilliga hjälte som är lika förvånad som jag över världen han besöker. En duell visar sig utkämpas med blommor. Botaniska trädgårdar blir tidsresor. Och de där kärren som Frodo första gången besökte (nej det är ju inte samma, men samma idé, du förstår), där de döda bor, utmynnar i händelser så obehagliga att jag inte kan sluta tänka på dem. Blyhagel! Jag säger bara det.
Severian är en antihjälte, en opålitlig sådan. Han är katalysatorn och drar till sig människor som man som läsare aldrig skulle vilja träffa men är glad att någon hittat på. För Gene Wolfes hjärna verkar vara synnerligen intrikat, för att inte säga morbid, och hans prosa är inte alldeles enkel. Det är en taggig läsning, inte följsam alls, men när man lägger ifrån sig boken är man förändrad, inte helt samma som innan.
Smaka på det här:
”De använder en slags cement som de lägger på deras ögonlock. Tanken är att de ska vara slutna för evigt, men de slogs upp mär de kom i kontakt med vattnet. Förklara det om ni kan. Det är vad jag minns, det är vad jag tänker på när jag försöker sova. Det bruna vattnet som slår över hennes ansikte och ögonen som öppnas, blå genom det bruna. Jag måste somna om fem eller sex gånger varje natt eftersom den bilden väcker mig. Innan jag själv sänks ned här skulle jag vilja ha ett annat minne av henne – jag vill se hennes ansikte komma upp igen, även om det bara är i änden på min krok. Förstår ni vad jag menar?”
Jag tänkte på Thecla och rännilen av blod som sipprade ut under hennes celldörr. Jag nickade.
Elisabeth Östnäs debuterar hösten 2012 med skräckromanen Feberflickan. Hon bor i Lund.