Sara Bergmark Elfgren, författare till fantasyromanerna Cirkeln och Eld, bjuder oss på en sf-novell om rymdskepp och ond bråd död. Novellen har tidigare publicerats i seriemagasinet Utopi.
När Jiang föll ihop trodde vi att det var psykosomatiskt. En reaktion på våra trånga levnadsförhållanden, skräck inför Sömnen och den nya värld som väntade bortom den. Ivan ledde honom till deras gemensamma hytt och du följde med för att ge något lugnande. När du kom tillbaka kysste du mig och sa att Jiang snart skulle piggna till, att det alltid är någon som bryter ihop innan Sömnen, att alla skeppsläkare väntar sig det.
Fyra timmar senare dök Ivans ansikte upp på skeppets kommunikationsskärmar. Du och jag låg i vår hytt och pratade om vårt paradis och jag viskade att jag ville sova de första nätterna under bar himmel. Det var svårt att uppfatta vad Ivan sa. Orden stockade sig och han gled över till ryska. Till slut gav han upp och riktade kameralinsen mot Jiang.
Det rann blod ur hans näsa och tårkanaler. Ögonen var slutna och munnen halvöppen, kippade efter luft. Tunna strängar av blod och slem klibbade mellan hans spruckna läppar. Ivan torkade hans ansikte med en handduk som redan var stel av koagulerat blod.
Det var omöjligt. Skeppet hade genomgått de rigorösa desinfektionsprocedurer som föregick koloniseringsresor. Vi hade alla suttit i karantän, blivit stuckna i och undersökts i jakt på allt från förkylningsvirus till sällsynta tropiska parasiter.
Du sa mitt namn och jag vände mig om.
Din hand var brännhet när jag tog den.
*
Du hade bara ont en stund precis i början, innan du förlorade medvetandet. Någonstans uppfattade jag rösterna i högtalarna, de andras febriga, förvridna rop på hjälp. De bultade på den låsta dörren och skrek efter smärtstillande. Jag borde ha öppnat. Du skulle ha velat det. Men jag var självisk. Jag ville inte förlora ett enda ögonblick med dig. Och jag visste att allt snart skulle vara över.
Det tog bara tre timmar från det att den första frossbrytningen drog genom din kropp, till att din bröstkorg slutade häva sig och sänka sig, häva sig och sänka sig, i den rörelse som jag hade betraktat så många nätter.
Du var den första människa som jag älskade. Du var den första människa som jag såg dö.
*
Ivan och jag tvättade bort blodet i hytterna. Vi täckte över kropparna för att slippa se när vi drog och bar dem genom skeppet för att lägga dem till vila i sina sömnkapslar. Egentligen borde vi ha låtit dem segla ut i det oändliga svarta, men vi kunde inte. Våra älskade. Våra kamrater. Femtio människor på väg till en ny värld.
Jag vet inte riktigt varför vi valde Sömnen, i stället för att spränga skeppets bränsletankar och förvandlas till rymdskräp tillsammans med de döda. Kanske för att det var så osannolikt att vi hade överlevt. Att det på något viss förpliktade oss att avsluta resan.
Planet Y-734. Men den kallades Evig sommar. De hade döpt den till Paradiset, om det inte redan hade funnits flera planeter med det, oftast ironiska, smeknamnet. Men Evig sommar var inte ironiskt menat. Enligt forskarna var klimatet paradisiskt, och allt tydde på att vi skulle kunna leva av vad naturen gav oss. Vi var lyckligt lottade som fick åka just dit.
*
Djungelns ljud och färger välkomnade oss. Luften var tung av fukt, och någonstans ifrån kom en söt doft som påminde mig om passionsfrukt.
Ivan och jag tillbringade de första dagarna med att bygga ett basläger vid skeppet. Vi var omtöcknade efter Sömnen, och då och då glömde jag bort att du var död. Två gånger tyckte jag mig se dig stå där, i den frodiga grönskan, med ett sorgset, frånvarande ansiktsuttryck. Det var först när jag såg Yi – en maskinist – som jag började undra. Och samma kväll sa Ivan:
”Jag ser dem.”
Lägerelden hade nästan slocknat, men på natthimlen glänste trillingmånarna i sin triangelformation. Stora självlysande insekter surrade omkring som flämtande turkosa lyktor.
Ivan berättade att han hade sett Jiang, men också dig, Yi och flera andra från skeppet.
”Men de ser inte mig”, fortsatte Ivan. ”Vad jag än gör så märker de mig inte.”
I just det ögonblicket vände jag mig om och såg dig stå vid skeppet. Du såg dig omkring som om du letade efter något. Jag reste mig och ropade ditt namn. Sedan en gång till. Du reagerade inte och försvann bort genom djungeln.
Jag sprang. Sprang tills jag var ikapp och rörde vid din rygg.
Luft.
Det var som om du var en bild som projicerades framför mig. En bild som förblev intakt fast jag drog min hand genom din rygg, genom ditt huvud. Jag såg hur du böjde undan en gren, och den vek sig för din hand. Men min hand gick rakt genom din när jag försökte ta den.
Djungeln öppnade sig i en glänta.
Där låg lägret. Jag såg Yi och hennes döttrar. Jag räknade. Trettiotre syntes till, och då och då kom fler ut från tälten. De talade med varandra, men jag kunde inte höra deras röster. Plötsligt tog någon min hand. Det var Ivan. Han hade sprungit och andades ansträngt.
Du och Jiang satt för er själva. Era ansikten var sorgsna, och de andra såg på er med medlidande. Jag räknade vidare.
Jag kom aldrig över fyrtioåtta.
*
Jag var tvungen att släpa Ivan därifrån, tillbaka till skeppet. Jag visade honom kropparna i kapslarna. Mätinstrumenten på de kromglänsande, släta sidorna gav inga utslag ifrån sig. Där fanns bara död.
”Det är vanligt med hallucinationer efter Sömnen”, sa jag till Ivan.
Och när vi gick mot gläntan nästa morgon väntade jag mig att den skulle vara tom.
Du satt utanför ett tält och sydde i en knapp. Ansiktet var slätt av koncentration. Det var alltid du som sydde i våra knappar.
”I en annan verklighet var det kanske vi som dog, och de som överlevde”, sa Ivan. ”Eller så är det här de döda lever vidare.”
*
När jag vaknade nästa morgon var Ivan försvunnen. Jag hittade honom i sin kapsel, med halsen avskuren och skjortan genomdränkt med djupröttsvart blod. Hans ena hand vilade mot bröstet med kniven i ett likstelt grepp.
Den dagen såg jag Jiang i gläntan. Jag såg dig. Jag väntade, men Ivan dök aldrig upp.
Jag satt hela dagen och såg kolonisterna röra sig fram och åter, uträtta sina sysslor och tala med sina ljudlösa röster. Jiang stannade ofta upp och stirrade rakt ut i djungeln.
Jag väntade i ett dygn, men Ivan visade sig inte. Jag såg honom aldrig igen.
*
Varje natt sover du under bar himmel.
Jag sitter bredvid och ser insekternas sken spela över ditt ansikte. Jag ser din bröstkorg häva sig och sänka sig, häva sig och sänka sig.
Jag andas i takt med dig.
