Vad är det som är så bra med sf-kongresser?

En diskussion mellan delar av kommittén om varför vi egentligen tycker så mycket om science fiction- och fantasykongresser. Flera av oss åker regelbundet på sf-kongresser inte bara i Sverige, utan även utomlands. Vi lägger stor del av vår fritid i över ett år på att planera Kontrast. Men varför, och vad är det som vi tycker så mycket om?

Johan Jönsson
Vad är det egentligen som är så bra med kongresser?

Johan Anglemark
Egentligen går jag på kongress av gammal vana, men för mig är en av huvudgrejorna att få träffa och prata med en massa människor och författare som är intresserade av liknande saker som jag. Att under flera dagar i sträck vara omgiven av böcker, science fiction, författare och läsare. Alla diskussioner som pågår överallt.

Johan Jönsson
Ja, mycket av vad jag älskar så mycket med kongresser är det som äger rum utanför programsalarna. En intellektuell fest, som det har beskrivits som. Nu för tiden handlar det handlar det förstås mycket om att träffa mina vänner, personer jag har lärt känna på kongresser och vill se igen – och ändå, nu på Eurocon, senaste större svenska kongressen, så ägnade jag mer tid åt att prata med människor jag aldrig hade träffat förut. Man sitter kvar och plötsligt inser man att det pågår en jätteintressant paneldiskussion som man missat de första tjugo minuterna av, men, äsch, det gör inte så mycket, för man satt och pratade om mytens roll i science fiction och fantasy vid ett bord i baren och den diskussionen var förmodligen lika intressant den också. En sf-kongress är så fantastiskt mycket större och mer än gästerna och programmet.

Och ändå: en bra kongress måste ha ett bra program, till och med när man inte går på det. Programmet föder och när diskussioner i baren. Folk som har lyssnat fortsätter att prata om ämnet, spinner vidare, utvecklar. Man vill känna att det alltid är någonting annat man hade kunnat gå på om man ville. Ett bra programschema skall få en att fråga sig när man egentligen skall hinna äta. Och så blir det en roligare kongress om personerna som går på programpunkter från det att kongressen öppnar till den stänger kan komma och tala om för en hur mycket man har missat.

Johan Anglemark
Egentligen skulle jag kunna formulera det som så, att om kongressen har ett fantastiskt bra program (vilket nästan alltid innebär att den har fantastiskt bra hedersgäster), så är programmet en enorm kick. Readercon 2001 är ett paradexempel. Men om programmet inte är fullt lika kick ass, då är det allt runtomkring det som gör evenemanget värt att besöka – och här kan jag väl ta den kongress jag senast besökte som exempel, dvs Octocon i Dublin.

Daniel Albertsson
Det bästa med kongresser är att det är en så bra plattform för potentiellt intressanta diskussioner om fantastik. Något jag har svårt att hitta i andra sammanhang.

Jag har inte alls lika många kongresser bakom mig som de flesta andra här, så medan ni till stor del verkar gilla det för att träffa gamla vänner så ser jag det som ett bra tillfälle att knyta nya kontakter, och förhoppningsvis kommer min huvudanledning för kongressbesökande ligga närmre träffa-gamla-vänner förr eller senare. Däremot så tycker jag programmet är en väldigt viktig del av en kongress, och jag brukar försöka gå på en hel del punkter. Vilka personer som sitter i programpunkterna är mindre intressant, egentligen, utan det intellektuella (och intelligenta?) innehållet är viktigast. Hedersgäster (och andra programdeltagare) finner jag bara intressanta om jag tror att de kan bidra med någon ny och/eller välutvecklade poäng/åsikt/insyn i fantastik.

Sedan värmer det väldigt mycket att jag vet att de sf-kongresser jag besökt har varit ideellt arrangerade. Det är ett så fint exempel på vad en grupp engagerade människor kan åstadkomma utan att bry sig om ekonomisk ersättning.

Johan Jönsson
Haha, ja, skall man bli rik skall man nog satsa på en annan metod än att arrangera sf-kongresser. Jag är nöjd så länge som jag slipper betala ur egen ficka för att få engagera mig.

Johan Anglemark
Det är kombinationen att träffa gamla vänner och lära känna nya jag gillar. Det finns en del fans som, antingen för att de börjar bli gamla och blasé eller på grund av genuina skillnader i personlighet, är oförstående inför det här med att vilja ha in nytt blod i fandom, men för mig är det ständiga tillflödet av nya ansikten själva livskraften. Utan nytt blod och förändring/föryngring stelnar evenemangen, då blir det rigor mortis. Så ja, att träffa och lära känna nya, entusiastiska människor, är en viktig del av kongressupplevelsen för mig.

Entusiasm, på det hela taget. Den stora utmaningen i livet, som jag ser det, är att inte förlora entusiasmen bara för att man blir äldre och erfarnare. Entusiasm är roligt, det är upplivande. Och entusiasm hittar jag ofta på kongresser.

Jag hittar, apropå programdeltagare, mycket intressantare diskussioner på en kongress om jag punktmarkerar folk som John Crowley, John Clute och Iain Banks och går för att höra dem prata om ”Var författare får sina idéer från” och ”vad är det för skillnad mellan sf och fantasy” än om jag går på paneler om ”Skillnaden i personbeskrivningar i rysk och amerikansk space opera” eller ”Buddistiskt tankegods i Iain M. Banks Culture-universum” i vilka det sitter kreti och pleti.

Johan Jönsson
Jag skulle för övrigt vilja omformulera det där om att det inte är viktigt vilka som sitter i programpunkterna, även om jag tror att vi menar samma sak: det spelar inte så stor roll vad de har gjort utanför panelen, föredraget, intervjun eller vad det än rör sig om, som vad de har att tillföra på scenen. Vissa programdeltagare är så bra att man vill gå på allt de gör oavsett ämne, bara för att de alltid är värda att lyssna på. Mig personligen ger det ganska lite att träffa en författare som har skrivit någonting jag tycker om bara för att träffa dem. Däremot är författare ofta personer som har vettiga saker att säga om litteratur.

Just när jag själv arrangerar vill jag i och för sig så att säga kunna stå för vad de skriver också: många kongressmedlemmar läser hedersgästernas böcker inför kongressen, om de inte redan har gjort det, så att bjuda in en författare som inte skriver bra saker är som att rekommendera dåliga böcker. Man vill inte vara en person som rekommenderar dåliga böcker. Det är inte ett accepterat beteende i ett civiliserat samhälle.

Sedan skall man inte överdriva det där med att träffa gamla vänner. Jag hade minst lika roligt på min första kongress som på min senaste, och jag är aldrig lika entusiastisk inför en kongress med ett program som inte engagerar mig som ett där jag lite ledset tittar på programschemat och undrar när jag egentligen skall ha tid att slå mig ned och bara umgås.

Johan Anglemark
Fast det finns undantag. En del mediokra författare kan vara fantastiska hedersgäster. Bob Shaw var ojämn som författare, men ungefär den bästa hedersgäst man kunde tänka sig. Peter Morwood har inte skrivit särskilt mycket som är oerhört bra, men han sprider god stämning och gemyt omkring sig – genuint rolig och oerhört sympatisk. Hedersgästen är ju där som människa också, inte bara som programdeltagare.

Anna Davour
Det här med kongressen som en plattform för intressanta diskussioner måste vara min viktigaste punkt också. Att träffa folk som har lite gemensamma referensramar och begriper vad man säger när man jämför något med Heinlein eller pratar om förra årets Arthur C Clarke Awards. Eller som åtminstone är intresserade och vill begripa. Det är så svårt att prata om sådana saker i sammanhang där man hela tiden måste börja helt från början.

Inte bara litteraturen heller, utan alla de saker som man kan tänka på genom exempel från litteraturen (eller film etc för all del).

Jag har grunnat lite på det där med varför jag vill åka på kongresser. Det är alltid jag som är ivrigast, och så släpar jag med mig min något mindre intresserade make. Sedan irrar jag omkring och försöker vara med om saker, medan han alltid lyckas träffa de roligaste människorna och gå på de intressantaste programpunkterna. Efteråt blandar jag ihop allting och minns inte riktigt vad jag har gjort, medan han minns en massa kul. Ändå får jag väl någon sorts kick av det, för jag vill ju tillbaka.

Johan Jönsson
Man vill alltid tillbaka! Det är charmen. Kongressen är lite av ett undantagstillstånd man glider in i. En bubbla i tiden som varar några dagar innan den spricker.

Anna Davour
Jag kom just på vad det är jag tycker allra bäst om med kongresser: alla som går omkring och får idéer om vad de ska göra härnäst. Även om inte alla idéer blir verklighet är det roligt att se dem födas.

Är det någon som har hört något från tjejen på Eurocon som ville starta en svensk Galactic Suburbia-motsvarighet? (Podcast, alltså.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>